Älskade häst
Vet inte om detta är fallet nu men känns verkligen som det, jag är en jäkel på att stänga av känslor. Funderat över detta en del och det kan ju inte vara bra, eller? I och med flytten har jag i princip gett upp hela mitt liv där hemma. Allt, verkligen ALLT. Det är klart att det är tufft att tänka på det men jag känner mig som en robot när alla nya vänner här uppe pratar med mig om det. Kanske beror det på att jag inte är närvarande, vem vet. Men fy och usch jag kommer ihåg hur hemskt det var förra gången jag sålde min häst. Jag fasar över att komma tillbaka till stallet och se hans box med en annan häst i. Eller om han är kvar och att jag måste ta ett ännu ett jobbigt farväl, jag vet inte vilket som är värst om jag ska vara ärlig.
